Nästa stora steg efter spantresningen var att klä skrovet ut- och invändigt med kraftiga ekplankor och att lägga däcken av furu. Arbetet påbörjades 1999 och avslutades 2003. Stora mängder virke går åt till ett träskepp av "Götheborgs" storlek. En gammal tumregel säger att virkesvolymen mätt i stock motsvarar längden x bredden x höjden av skeppet, vilket i det här fallet blir cirka 4 000 m³ . Härav utgörs 75 procent av ek och 25 procent av furu. I stort sett allt virke som köpts in hade fått specialbeställas, skeppsvirke kan inte köpas på vanliga brädgårdar. De massiva ekplankorna mättes först upp och sågades ut. Därefter - för att kunna böjas och anpassas till skrovets form - måste de basas, dvs. mjukas upp med ånga. Ekplankorna fördes in i en lång låda, en s.k. bastrumma som tillverkats för detta ändamål, och ångades i 4-6 timmar. När en planka mjuknat gällde det att snabbt få den på plats och fixerad med ett antal tvingar. Man hade cirka 20 minuter på sig från det att plankan tagits ut ur trumman.
Efter hand fick ostindiefararen tre hela däck och ett hytt- och sundäck. Extra förstärkningar gjordes kring masterna. Virkesåtgången, runt500 m³ , säger en del om arbetets omfattning. Undre däck sänktes10 centimeteroch väderdäck höjdes10 centimeteri jämförelse med däcken på det ursprungliga skeppet. På så vis ökades ståhöjden med10 centimeterpå övre och undre däck, vilket behövs eftersom vi i dag är något längre än man var på 1700-talet. Över 250 smidda stålknän monterades inne i skeppet för att styva upp skrovet i tvär-skeppsled och för att förbinda däcken med skrovsidan.
På övre däck monterades träknän av krumvuxen ek, som på det ursprungliga skeppet, och stödklossar för knän, låsklossar och skarndäcksklossar. Därefter återstod att dreva skrov och däck, dvs. att täta den kilformade öppning, nåten, som hyvlats mellan plankorna. Att med hjälp av klubba och järn dreva med tjärat lingarn i nåten är ett mödosamt arbete, som måste göras med stor noggrannhet. Det går att klara av 20-40 meter per dag om man är skicklig. Totalt rör det sig om flera mil nåt! Utsidan av skrovet beckades efter drevningen med kokande beck. Drevning och beckning gör att man får skeppet vattentätt och styvt. Övre delen av skrovet målades med oljefärg, sidorna tjärades och skeppets botten målades med bottenfärg utanpå förhydningen, dvs. det skikt man lagt utanpå bordläggningen för att skydda skrovet mot skeppsmask.
När skeppet sjösattes den 6 juni 2003 var skrovet i det närmaste klart utvändigt och alla större komponenter i maskinrummet, t.ex. tankar för färskvatten och dieselolja samt huvudmotorer, hade tagits ombord. Under året monterades merparten av andra större maskinkomponenter och på hösten startades inredningsarbetet ombord. Skrovet färdigställdes i stort sett under 2004. Tekniskt installationsarbete och inredningsarbete pågick under hela året. Arbetet med galjonen påbörjades och galjonslejonet hann precis monteras till dopet av skeppet den 3 september 2004. Förhydning Att förhyda ett skepp innebär att man utanpå bordläggningen på skeppsbotten lägger en "hud" eller ett skikt, som skeppsmasken inte kan ta sig igenom. Metoderna har varierat under seklerna alltsedan slutet av 1400-talet, då portugiser och spanjorer erövrade haven. Utan förhydning angreps träskroven av skeppsmasken (Tevedo navalis) och försvagades så att skeppen blev oanvändbara. Skeppsmasken lever i saltvatten och den blir större och aggressivare ju varmare vattnet är. Problemen med skeppsmask är alltså större i tropiska vatten. I sötvatten och Östersjöns bräckta vatten förekommer den inte alls. Detta är anledningen till att regalskeppet "Vasa", som förliste 1628 vid Beckholmen i Stockholm, var så väl bevarat när det bärgades 1961. Bordläggningen på det ursprungliga skeppet "Götheborg" hade behandlats med tjock trätjära. Utanpå bordläggningen hade lagts ett spärrskikt - en nöthårsmatta med tjära som bindemedel - som stoppade skeppsmasken. Mattan hölls på plats av en tum tjocka furubrädor som spikats på. För att förhindra att furubrädorna åts upp hade man spikat cirka en miljon platthufvuden - en tum lång järnspik med en skalle på cirka20 mmi diameter - över hela bottnen! För att förhindra beväxning av skeppets botten användes på 1700-talet en färg, som bestod av det giftigaste man kände till - svavel, glaspulver, blyvitt och arsenik - och talg som bindemedel.
Att färgen fungerade bevisas av att skeppsmasken inte angripit de förhydningsplankor från "Götheborg", som återfanns vid de nutida utgrävningarna. Bordläggningen i botten på det nya skeppet tjärades, därefter kläddes bordläggningen med nöthårsfilt och sist furuplankor, som fästes med små ekspik. I stället för ovannämnda bottenfärg med glaspulver och arsenik användes modern bottenfärg. För att förhindra att bordläggningsplankorna torkar isär vid seglats på varmare breddgrader har skeppet också förhydning ovan vattenlinjen upp till övre bärhult av en tum tjocka ekplankor.
Texten är tagen ur boken "Ostindiefararen Götheborg seglar igen".
Boken går att köpa i SOIC:s butik på Pir 4 och inom kort på vår web-shop.
