FÖR ATT I dag få segla med ett 1700-talsskepp av "Götheborgs" storlek måste en rad krav på sjösäkerhet och arbetsvillkor uppfyllas. Motorer för framdrivning var ett av kraven från sjöfartsmyndigheterna. Besättningen skall givetvis också erbjudas en god miljö under de långa seglatserna på världshaven. Den stora utmaningen har varit att skapa tekniska system i enlighet med kraven från internationella sjöfartsmyndigheter och samtidigt bibehålla skeppets profil som en historisk ostindiefarare. Detta enligt Sture Arvidsson, ansvarig för konstruktion och montering av de tekniska systemen ombord.

Ett modernt maskineri och merparten av skeppets tekniska utrustning har placerats djupt nere i skrovet. Det nya skeppet är också, till skillnad från det ursprungliga, utrustat med fem vattentäta skott i stål som går upp till övre däck för optimal sjösäkerhet, något som innebar ständiga utmaningar då rör och kablar skulle förläggas. Skotten uppfyller även kraven på brandintegritet. De två huvudmotorerna, med propelleraxlar och ställbara propellrar, har en sammanlagd effekt på 1.100 hk, motsvarande 800 kW. De kommer att användas exempelvis vid manövrer i hamn och trånga farleder samt i eventuella nödsituationer. För strömförsörjningen svarar två huvudgeneratorer på vardera 180 kW, som drivs av två hjälpmotorer. En generator har kapacitet för skeppets normala förbrukning, den andra fungerar som reservgenerator. Dessutom finns ytterligare en generator med något mindre kapacitet, en nödgenerator, i en brandsäker cell på övre däck. Eftersom skeppet är avsett för segling är bränsleförrådet begränsat.

Antalet däck på de gamla ostindiefararna framgår av bevarade ritningar, men det saknas detaljerade ritningar på inredningen. Storleken på hytterna, och var de låg, är det man bäst känner till och detta har man gått efter vid inredningen. I övrigt har mycket styrts av den vattentäta sektioneringen, som går upp till övre däck. Ostindiefararen "Götheborg" har tre hela däck: undre däck, övre däck och väderdäck. Längst ner i skeppet finns ett undre rum med motorer, generatorer, tankar och övrig teknisk utrustning. Rör, trummor och kablar till de olika systemen ombord har i största möjliga utsträckning dragits så att de dolts. På undre däck ?nns två stora skansar för de upp till 60 eleverna i besättningen. I varje skans ?nns sovplatser för 30 elever i antingen hängkoj eller fast koj. På undre däck finns också hytter för en del av den fasta besättningen. För ut på undre däck, ett av de lugnaste ställena ombord, ligger byssan. Att inreda ett fullt modernt kök, en kabyss eller byssja, med kapacitet för 80 personer uppfyllande alla regler och hygienkrav av i dag - på samma yta som på ett 1700-talsskepp - kräver många

Ostindiefararen "Götheborg" var på 1700-ta-let bestyckad med totalt 30 kanoner, både sexpunds- och trepundskanoner, för försvar mot pirater och kaparfartyg. Manskapet övades i att hantera kanonerna för att vara beredda om skeppet hotades. Namnet sexpundskanon kommer av kanonkulans vikt på sex skålpund, motsvarande 2,5 kilo, som kunde avlossas 250-300 meter med hjälp av cirka , 5 kilo salpeterkrut. Kanonen väger 700 kilo och har en mynning på9,5 centimeter . Kanonportarna var för övrigt till stor fördel för ventilation och luftväxling i varmt klimat. På den nya ostindiefararens kanondäck, ?nns tio sexpundskanoner i gjutjärn. Kanonerna är nygjutna efter en ritning från 1700-talet från Åkers styckebruk i Södermanland. Ordet "stycke" användes vid den här tiden för kanon, därav kommer ordet "bestyckad". I dag kommer kanonerna ombord att användas i fredligt syfte, exempelvis för att skjuta salut vid ankomst till fjärran hamnar. Den vanliga saluten på Compagniets tid bestod av åtta lösa skott. Så hälsades den hamnstad man kom till och de skepp som låg på redden. Ett skott användes för att kalla på lots.

Texten är tagen ur boken "Ostindiefararen Götheborg seglar igen".
Boken går att köpa i SOIC:s butik på Pir 4 och inom kort på vår web-shop.