Hela sommaren har jag följt henne. Stått på kaj när hon anlöpt hamn efter hamn. Stått och vinkat av när hon lämnat. På land har vi jobbat inför hennes ankomst och i hennes kölvatten. När hon varit ute till havs har vi frågat oss vilket väder de har, om de får segla, om något speciellt har hänt. Ibland har jag ringt för att uppdatera mig. Och så har jag pratat om henne med städerna vi ska besöka, med en nyfiken allmänhet och intresserad press. Sommaren har förflutit och jag har haft förmån att se hela Sveriges ostkust landvägen, när jag dragit runt med mina kollegor. Men något har känts ogjort. Jag har inte fått vara med ombord i sommar...
I Ystad får jag äntligen chansen och tar ett otåligt steg från landorganisationen till livet ombord.

Sista dagen i Ystad är helt otrolig. Vilken avslutning på den här turnén! Det myllrar av besökare överallt. Vår tekniske chef, B-G, ser matt, men glad ut. Som Ystads lokale Ostindiefararen har han fullt upp med att guida och ta emot Ystads besökare. Vi måste hitta på något bus! Det är vi i landorganisationen som har spånat på hur vi ska skoja med den fasta besättningen på turnéns sista dag. Alla möjliga sattyg har varit på tal. Men till slut blir det den snälla linjen. Vi lurar ner dem i det aktra tankrummet, där vi dekorerat med ballonger och dukat upp med dricka, godis och tårta på tvättmaskinerna.

Det närmar sig avgång och efter avskedsceremonin glider jag ner i skansen för att lägga mig i två timmar. Jag ska gå JoLeifs vakt, vilket betyder att vi går på kl. 24.00. Jag ska sova i hängkoj nr 20. Om det är lite med plats mellan hängkojerna i skansen, är det nog minst plats runt hängkoj nr 20. Roland i landorganisationen, tror att jag kommer att se ut som ett parentestecken när jag kommer hem(!) Det är ett helt projekt att ta sig upp i hängkojen för första gången, men till slut ligger jag ner. Som en invirad larv. Jag kommer aldrig somna tänker jag. Då börjar musiken...min granne drar igång en symfoni utan dess like. Och snart stämmer någon i en hängkoj på min vänstra sida upp i densamma. Maken till snarkeri har jag aldrig varit med om. Men så tar tröttheten överhanden och plötsligt vaknar jag av att någon väcker mig och viskar "Du ska gå vakt nu, men vart är nr 23? Det här är ju bara kaos...". Nej, vad pinsamt tänker jag. Har jag och nr 23 försovit oss till uppställningen? Men varför har ingen purrat oss? Och jag hinner också tänka en till sak, men reflekterar inte mer på det, varför vaknade jag inte vid kanonsaluten när vi lämnade Ystad?

Jag springer upp på däck. Förväntar mig att mötas av hela min vakt som står redo att lösa av och ett mörkt hav som omger oss. Istället möts jag av två jungmän som lite lojt sitter på däck. Och en tom, öde kaj. Va! Har vi inte lämnat Ystad!? Det känns precis som när man missat festen. När man har försovit sig och kommer upp och upptäcker att allt är över och alla har gått. Röda mattan har blåst upp i kanterna, staketen står lite slarvigt, spår efter besökarnas framfart på kajen. Det visar sig att vi aldrig kom iväg. Lotsbåten orkade inte dra ut oss när vinden låg på. Klockan är 2 på natten och jag är en av fyra i min vakt som blivit satta på nattvakten. I två timmar går jag och stirrar snopet på Ystads kaj.

Dagen därpå strax efter lunch släpper vi äntligen förtöjningarna. Äntligen är vi på väg! Det är inte direkt någon ostindieresa jag ska vara med om, men ändå. Min vakt börjar nästan genast sätta segel. Jag och Therese klänger oss ut på bogspröt för att göra loss blindan. Plötsligt känns det som att lära känna skeppet på nytt.

Jag märker snart att jag inte varit ensam om att höra symfoniorkestern nere i vår skans. Trots det kan jag sova lite innan vi går på vårt nattpass kl. 24. Uppe på däck ligger en vacker stjärnhimmel över oss. De fasta posterna delas ut och vi som inte intar någon av dem, går ner på kanondäck för att ha lektion med JoLeif. Han berättar och ritar upp master, segel och riggtyper. Det är verkligen intressant, men tröttheten går inte att hålla undan hos vissa. På första parkett sitter en elev som nästan faller framåt av sömn. När klockan närmar sig 3 kommer Jonathan och Kari upp med nattfika. Smörgås och en överraskning. En plåt med någon slags chokladkakor som ser ut som....jag tittar en gång till, men vågar inte säga något. Det ser ut som hundskit. Jag är inte ensam om att ha tänkt tanken och snart döps skapelserna till Chiuahua-karameller. Vissa räds inte och slukar dem. Jag smakar på en med viss tveksamhet.

Klockan 4 på morgonen löser midskepp av oss. Nu kan man se ett bälte av röda lampor längre fram. Det är Öresundsbron. Som så många andra har jag passerat över och ovan den. Men det är inte många som passerat under den med en Ostindiefarare. Jag frågar Torben och Mats vilken tid vi kommer att passera. Det blir ca kl. 6. Jag ställer mobilen på ringning. Visst tänker jag på att det kanske stör mina sovande kollegor som inte behöver gå upp förrän strax innan lunch. Men å andra sidan låter inte min mobil som en symfoniorkester. Och innan jag ens har lagt mig till rätta drar det igång. Jag kan inte göra annat än skratta, orkar inte bli irriterad. Men nu har jag ändå känt personen i två dagar och jag ger honom några ordentliga sparkar när det låter som värst. Då låter det bara ännu värre! Det får mig att tänka på Robin Hood och ormen som ligger i en vagga och snarkar, medan Robin Hood gungar den med sin fot. Nere i vår skans gungar vi i takt och jag sparkar på min granne. Men ingen reaktion. Jag ger upp, känner mig ändå inte så trött. När jag kommer upp på däck passerar vi just Öresundsbron. Malmös silhuett känns igen genom Turning Torso. Det är en vacker morgon.

Visst är det tråkigt att inte få vara med ombord så länge. Men snart kommer skeppet hem till Göteborg igen. Och då står jag återigen på kajen och tar emot.
  
Tack för den här fantastiska sommaren!

 //Kristin Hamdan, jungman nr 20