Vi var sex stycken som hade letat oss till museet, resten hade efter vissa svårigheter tagit sig till St Stephens Kapell. Svenskföreningen "Swea" hade arragerat Luciafirande där. Mycket traditionella julsånger och många barn som sjöng gjorde firandet oförglömligt för de som var där. Att temperaturen var annorlunda sätter en speciell prägel i jultid.
I söndags skulle vi ju ha lämnat Stanley Bay, men tyfonen Utors härjningar satte stopp för det. Inte för att den har kommit hit, men att vi inte vill korsa dess väg. Vi beslöt därför att skjuta upp avgången ett par dagar för att inte riskera något och se hur den utvecklar sig.
Det blev därför en extra shoppingdag och även en extra arbetsdag för alla. På söndagskvällen var vi alla inbjudna till årets Nobelfest på kanondäck, ett dunderarrangemang som babords vakt stod för. Förutom de sedvanliga priserna utdelades också ett tröstpris. Det bestod i Haakon som midskeppsvakten fick från babord - högtidligen överräckt i presentförpackning.
På måndagen var jag iland en stund och kollade "vädersiter" på nätet för att få så mycket information som möjligt om Utor. Alla prognoserna sa att den skulle dö ut någonstans sydost om den Kinesiska ön Hainan den16:e.
Tisdag eftermiddag lättade vi ankar efter att ha fyllt på förrådet med färsk frukt och vatten. Ett sista paket och julkort kom iväg med "snailmail". Pontonen bogserades iväg och vi var klara att lätta ankar. Aberdeen Boat Club har för övrigt varit generösa och ställt upp med pontonen och en motorbåt som har kört skytteltrafik hela dagarna mellan skeppet och land, vilket vi är mycket tacksamma för.
Våra planer var att hålla oss uppe runt Hong Kong och segla lite fram och tillbaks tills vi visste hur Utor bär sig åt. Om den skulle gå efter kusten så kunde vi segla sydost och komma undan. Gick den österut så kunde vi följa kusten och komma ner på baksidan.
Det känns alltid fint att få börja en sådan här resa med att bara segla iväg utan att använda maskin. Vi fick dock putta på med den lite dels för att det var lite trångt i viken, dels för att komma över en mycket tät trafikerad farled som vi måste korsa.
Det kändes enorm skönt att komma in i sjörutinerna igen. Alla gick omkring med ett stort leende på läpparna. Det försvann dock temporärt för en del när de fick offra middagen till Ulrik, men det gick över rätt fort.
Lucia ombord i ett segelskepp kan uppenbara sig på olika sätt. Några oförglömliga gånger är de jag med Gunillaelever firat Lucia på någon av de St Lucia-öar som finns; 1999 på St Lucia i Västindien och 2000 vid St Lucia i Kap Verdearkipelagen.
Luciatåget på Götheborg var helt i paritet med dessa. Fin sång, diktläsning, julevangeliet och stämningsfullt framskridande. Även om hela tåget emellanåt svajade i takt med fartygets rullningar. Lussebullar, pepparkakor och glögg (alkoholfri!) ökade på välbefinnandet.
Tidigare på kvällen hade vår doktor Lars hållit en föreläsning om sjösjuka där det framgick att ingefära är bra mot sjösjuka. Det var kanske därför pepparkakorna tog slut i ett nafs!
Utor gjorde nu ett sista försök att överleva som storm, men lyckades inte med det heller, utan dog slutligen ut strax norr om Parcell-öarna. Vi hade under tiden seglat sydost, så högt vi kunde i vinden för att hålla oss så långt borta som möjligt. Vinden vred emellertid och i fredags fick vi göra en 180 graders sväng för att inte komma i Utors gamla centrum. Inte för att Utor var farlig längre, men det fanns mycket åskväder kvar i en radie på ca 60 Nm, och det ville vi undvika.
Efter ett par vakter hade vi kommit så högt att vi kunde gå norr om det området, så vi halsade över och satte kurs mot väst. Väderprognoserna talade om att den för årstiden gällande vintermonsunen skulle komma tillbaka, vilken den gjorde. Ca 15m/s från nordost. Det var bara att tacka och ta emot. Kursen kunde nu sättas rakt söderöver, mellan Parcellöarna och Macclesfield bankarna.
En fin slör med vinden in på babords låring. Vågorna har byggt upp till ca4 meteroch vinden nu på söndag morgon friskat upp till ca 20 m/s i byarna. Vi rusar på i 8-9 knop för revade märsar och fock. Rekordet för distans på vakten har vi slagit. Det gamla var 34 Nm och nu har vi gjort 36, dvs 9 knop i fyra timmar. Och nu klockan tolv "Noon to noon" distansen som tidigare var 192 Nm. Det nya rekordet ligger på 207 Nm. Endast futtiga 5 mil från "Bolagsrekordet" från 1700-talet, 212 Nm.
Detta utan att tangera momentanfartrekordet 11,7 knop, som jag inte vill slå. Den farten uppnår man under en kort tid när man överraskas av en stormby och håller på att minska segel. Det kan ju hända vem som helst, men jag hoppas vi slipper det.
Vänlig hälsning,
Peter Kaaling
Kapten Götheborg
