Min absoluta skräckupplevelse var i fredags morse när jag skulle bli upphämtad kl 6 på morgonen för en TV-intervju. Först kl halv sju dök bilen upp, sedan bar det av i ilfart. "Plattan i botten" hela tiden. Signalhornet gick varmt. Kryssade mellan filerna och trängde sig in på utrymmen där man trodde att knappt en cyklist fick plats. Stan är också full av motorcyklar, som inte tar den minsta hänsyn till trafikregler eller ljus! Vi hann dock i tid. Återresan var betydligt lugnare.

Människorna är dock väldigt vänliga och trevliga, vilket är det viktigaste. Alla har ställt upp och hjälpt oss så det har blivit ett bra besök. Intresset har varit stort, vi fick bra respons av media. Att vi hade ett Indonesiskt TV-team  och en reporter från en av de större tidningarna med oss ombord från Fremantle var bidragande till framgången. Fast vi låg rätt långt från staden var det ca 10.000 människor som besökte oss på de två och en halv dagar vi hade öppet för allmänheten.

De "gamla" volontärerna åkte hem på torsdagen. Några som skulle stanna kvar i landet och turista var kvar ombord och hjälpte oss tills de nya kom på fredagen. De kom vid halv fem på eftermiddagen. Klockan sex skulle vi åka till ambassadens midsommarfest, så det var bara att lägga ner sin packning efter en kort presentation av den fasta besättningen och första genomgång av hur sjömän gör.

Bussresan tog 2,5 timmar, mot planerade 1, så vi missade första delen på festen. Det fanns dock tillräckligt med både sill, Janson och köttbullar kvar så det räckte till oss. Efter det var det dock rensat!
I hotellparken (festen var på hotell Shangrila) hade man gjort värdens mest perfekta midsommarstång! Alldeles rak. Stången en perfekt fyrkant. Kransarna absolut runda. Jämt täckt med blommor, varav ingen spretade ut på egen hand utan uppvisade en mycket jämn fasad. Vi dansade både "Små grodorna" och "Väva vadmal" mm. Övriga gäster trodde nog inte vi var kloka. Men roligt hade vi.

Klockan tio kom första bussen och hämtade för återfärd till fartyget. De flesta tog chansen och återvände. Efter en två dygns resa, en midsommarfest och tidsomställning är det inget svårt att somna.

Söndagen ägnade chiefen BG och jag åt att besöka den gamla hamnen Sunda Kelapa. Här ligger en flotta av segelskutor som seglar mellan Jakarta och Borneo. Träskutor, ca fyrtio meter långa och lastar mellan 800 och 1500 ton. Ja ni läste rätt. Lastmärket (vilket de faktiskt hade) satt dock ca 1 decimeter från däck. Ett fribord som nog inte varken Svenska Sjöfartsverket eller Bureau Veritas hade godkänt. På Borneo lastade man virke, stockar och plank. Returlasten bestod av cement och ris. Med tanke på det låga fribordet och dåligt skalkade luckor borde det vara vanligt med brunnen cement och svällt ris! En positiv sak är att det sällan blåser några starkare vindar. Dock tillräckligt för att man fortfarande seglade och använde maskin bara ut och in i hamn.

Vi tog en tur med en liten båt som paddlade oss omkring bland skutorna. Vi var även ombord  på en och tittade i styrhytten och maskin. Att bara komma ombord var ett äventyr. Landgången var en ca 20 cm bred planka med lutning 45 grader. Vi lyckades dock ta oss helskinnade både på och av. Med i båten hade vi en guide som sedan även visade oss in bland slumkvarteren i hamnen. Folk var dock vänliga och pratade gärna, även om de  inte kunde engelska. Barnen sprang efter oss och skrek: "Hey mister, take a photo". De ville inte ha pengar utan var bara lyckliga över att ha blivit fotograferade.

Husen var byggda illegalt på pålar i vattnet och var av trä. "Gränderna" var knappt en meter breda och i regel var det rum ovanpå så det var mer gångar. För ett par år sedan  hade allt brunnit upp i en eldsvåda och många innebrända. Det dröjde dock inte länge innan allt var återuppbyggt.

Staden planerar att riva allt och renovera området som det var på historisk tid.
Mitt i gyttret ligger Marin Museet. En gammal Holländsk byggnad i sten från 1706 . Omgärdat av en mur med skyttevärn. Museet innehåller en hel del gamla båtar. Bl.a. en "Stridskanot". En stor urholkad stock med två uteliggare. Stocken var vackert snidad och i fullgott skick.. Bara den värt ett besök.

I ett gammalt magasin som man renoverat hittade vi en trevlig restaurang som naturligtvis hade "Nasi Goreng" på menyn. Den slank  lätt ner tillsammans med en kall öl.
Detta är delar av det gamla Batavia, som man gärna vill återskapa för att få något centrum, vilket man saknar idag. I hela stan blandas nya höghus med gammal slum hej vilt. Någon stadskärna finns inte. Mycket på grund av Japanernas bombningar under andra världskriget.
Man  kan bara hoppas att de lyckas.

 
Peter Kaaling
Kapten