Vid två skulle det komma proviant så då måste det vara klart. Allt detta samtidigt som 1400 besökare visades runt på fartyget. På kvällen var det Swedish Match som hade bjudning för sina kunder. Naturligtvis skulle det bjudas på cigarrer och man riggade upp en cigarrhörna på akterdäck. Rökning är annars förbjuden ombord när vi ligger till kaj, så vi hade riggat upp ett flertal sandfyllda askkoppar och även brandslang och brandvakt för att visa allvaret. Vårt fartyg är ju så konstruerat att slänger man en fimp överbord så är det stor risk att den hamnar på en röstbänk eller den tjärindränkta utåtsluttande skrovsidan.
Torsdagen var SKFs dag då man hade bjudit ombord 360 av sina anställda och kunder för att besöka skeppet. SKF har också sponsrat alla skolbarn som besökt oss dessa veckor med bl.a. T-shirts till barnens glädje. Det har varit extra roligt att se barnen när de besöker oss. Iförda prydliga skoluniformer radade de upp sig på kajen i fina led och travade ombord. Här växte ögonen till tefat och man måste bara sitta gränsle på en kanon, känna på alla tampar och hoppa ner för den konstiga kanten mellan sun- och hyttdäck. Min hytt ligger alldeles under denna kant och det dånade som om åskan gick när det var skolbarnsbesök, men det var dem väl unnat.
På fredagen var fartyget bara vårt eget för att vi skulle hinna få ombord allt inklusive färskvaror som frukt och grönsaker. Många kom dock ner och ville gärna gått ombord, men fick nöja sig med att se oss jobba, vilket alla gjorde så svetten lackade.
Vi skulle bunkra dieselolja, så mycket vi kunde "knöka in". På torsdagen kom man med påståendet att vi var tvungna att gå över till bunkerkajen på andra sidan hamnen, vilket vi absolut inte varken ville eller hade tid till. Efter mycket tjat och viss inblandning av borgmästarens kontor gav de med sig och kom men en tankbil sent på fredagskvällen till allas lättnad.
Lördagen bjöd på strålande väder och vi kunde avsegla i rättan tid med traditionell åtta skotts salut. Från land svarade man med lika många konfettikanoner. Glitterbanden låg länge kvar i riggen.
Det hade sett ut på prognoskartorna som om det skulle blåsa nordostliga vindar men istället kom vinden från sydost. Vi hade hoppats på att kunna sätta segel alldeles utanför hamninloppet, men fick vänta tills vi passerat Cap Recife. Då stängdes motorerna av för att förhoppningsvis vara så tills vi siktar Fremantle.
Söndagen, som bjöd på godväder, inleddes med att vi fick ett "väle" i babords propeller. Vi fick upp bojen och den övre änden av tampen, drog den föröver, men den ville ändå inte lossna. Den nedre delen var sträckt rakt akterut, så vi antog att det måste vara någon form av bur i den änden. Vi såg naturligtvis för vår inre syn en massa humrar eller andra godsaker. Efter mycket halande och dragande närmade sig med spänning ögonblicket då föremålet bröt vattenytan. Tji fick vi! Det var bara en bit järnvägsräls som man använt som ankare. Tampen till buren var av!
Linan lossnade inte i alla fall, utan skeppsbyggmästaren Joakim Severinson (som mönstrade på i PE och skall vara med till Fremantle för att kolla igenom fartyget) fick ta på sig dykardräkten och hoppa i och skära loss den. Det var ju inte första gången han dök på Götheborg. Frigjord från sin boja rusade fartyget iväg, vinden friskade och vi kunde segla sydost med en fart av 6-7 knop. Australien nästa, eller...
Skribent: Peter Kaaling
