Främst till personer intresserade av sjöfartshistoria, sjömanskap och segling, men vi hoppas självklart att även andra skall kunna få glädje av den.
 
Vad var den största utmaningen med att skriva den?
Att så enkelt som möjligt försöka beskriva livet på ett segelfartyg. Det har också varit en utmaning att berätta om hantverk, traditioner och gammalt hederligt sjömanskap, utan att fastna i allt för svåra termer och begrepp.
 
Vad har du och Jens fått för reaktioner på boken hittills?
Hittills har vi bara hört positiva omdömen om boken. Förutom dessa omdömen har vi under sommaren vid otaliga tillfällen sett besättningsmän och andra sitta och läsa boken. Att få se boken användas och komma till nytta är för oss kanske det bästa bemötande boken kan få.
 
Vilket är ditt starkaste minne från tiden ombord på Ostindiefararen?
Mitt starkaste minne är självklart resan till Kina. Att få segla Ostindiefararen hela vägen till Mittens Rike, att få ingå i den besättning som för fartyget över hav och oceaner på riktigt, utan speciella hjälpmedel, det var mäktigt. Jag minns svåra vädersystem, plågsam värme och stiltjebälten men framför allt en otrolig sammanhållning och kamratskap.

Skall jag nämna något speciellt är det nog trots allt angöringen av Kina och det åtföljande mottagande vi fick i hamn. En morgon närmare, bestämt den 13 juli 2006 hörde vi äntligen ropet "land i sikte" från fördäck. Genom soldiset växte silhuetten av den första ön utanför Kinas kust fram. I det ögonblicket måste jag erkänna att det var svårt att hålla tårarna borta. Det var just detta ögonblick som jag många gånger i fantasin föreställt mig. Att försöka segla till Kina hade ju varit drivkraften för mig och många andra entusiaster under alla slitsamma år. Nu var Kina nära! Åren med forskning, bygget av fartyget (ofta knappa ekonomiska villkor) och tuff segling skulle snart vara över. Äntligen fick vi få vår belöning, vi hade lyckats!

Vart går din drömexpedition med Ostindiefararen?
Min drömexpedition är nog att trots allt åter igen att få segla till Kina. Nästa gång hoppas jag dock att fartyget tar en annan väg och seglar västerut mot USA, Sydamerika, över Stilla havet, Japan och slutligen till Kina. Minnet av Kina och av det fantastiska mottagandet och det stora intresse fartyget väckte där, gör att vi måste tillbaka igen. Det finns så många städer i Kina, så många intresserade som vill se Götheborg anlöpa just deras hamn, att det vore närmaste korkat att inte återvända dit igen.
Under den förra hemresan tvingades fartyget på grund av ekonomiska skäl att ta en genväg genom Suezkanalen. När vi nästa gång stävar hemåt skulle det förstås vara trevligt att få segla den historiskt korrekta rutten, från öst till väst runt Södra Afrika innan vi så småningom anlöper Europa och Göteborg.