För att riktigt uppleva hur det var på 1700-talet satte de ner den Svenska flaggan på stranden! På återresan satte de segel och från Götheborg såg man dessa små båtar med sina fyrkantiga segel mot solnedgången. Som grädde på moset dök några delfiner upp och simmade och hoppade runt om. Några tog chansen och hoppade i och simmade tillsammans med dem. Ytterligare en förtrollad kväll. Även jag tog mig iland för att känna fast mark under fötterna. Vi hade riggat seglen på Martin, men någon vind att tala var det inte, så vi satt i lugn och ro tills någon kom på att det var nog bäst att ro om vi skulle sitta i lugn hela dagen. Stranden är långgrund och inga stenar, så det var bara att ro på rakt in och hoppa i sista biten för att dra upp båten. En kilometerlång öde strand bjöd på en långpromenad med fötterna i vattenbrynet. Att bara vara själv ett par timmar kändes skönt.

På onsdagskvällen fick vi sällskap av Leeuwin som ankrade strax intill oss. Deras kapten kom över en stund så vi kunde planera aktiviteterna de närmaste dagarna framöver. Leeuwin är Fremantles skolfartyg, en tremastad barkentin eller skonertskepp. De skall eskortera oss in på lördag, men dessförinnan tänker vi segla tillsammans ett par dagar Torsdag morgon lättade vi ankar från vår fina vik. Vid tio kom lotsen och lotsade oss genom den smala rännan tillbaka upp mot Rottnest Island. I den svaga vinden satte vi alla våra segel, men de gjorde ingen nytta. Allra helst som vinden dog ut totalt. Havet låg som en spegel Leeuwin gav upp först och bärgade och gick och ankrade på Rottnest Islands nordsida. Efter en stund gjorde vi likaledes. På eftermiddagen och kvällen for MOB-båtarna som skottspolar mellan fartygen med besättningar som ville beskåda varandras fartyg. En av jungmännen utryckte sig som så när Götheborg tornade upp sig med sina belysta master och uppgigade segel: "Kan det bli mer Piratpoäng?" Fredagsmorgonen bjöd på vind, 5-7 m/s men från nordost, inte det bästa, men dock. Efter att ha lättat ankar satte vi segel och styrde ut mot havs, nordväst. Efterhand avtog vinden och vi kunde sätta även bramseglen plus allt annat. Tillslut hade vi alla tillgängliga segel satta. Undertiden hade vi också hunnit med att brassa back i stortoppen för att dreja bi och sjösätta MOB-båten med vår fotograf ombord. Vi inväntade också Leeuwin som var lite sena i starten. När Leewin hunnit upp oss seglade vi  jämsides ett tag och njöt av se varandra. Det skulle komma ut ett flygplan och fotografera oss, men det dök inte upp förrän senare, så de missade de bästa bilderna.

Peder, vår fotograf, fick dock en hel del pangbilder. Rätt som det var ropade Leeuwin på radion att vi var på väg in i ett område med hummertinor där det flöt omkring en massa välen, så vi måste vända så fort som möjligt. Först  kom Leeuwin runt och stax efter gjorde vi en stagvändning. Det var så där på gränsen i den svaga vinden att vi skulle komma runt. Hon tvekade några sekunder just i det kritiska momentet, men sedan fyllde det back i förriggen och hon fortsatte runt. Det märks att det är en rutinerad besättning vi har nu, allting flöt på med glada tillrop. Efter fikat var det så dags att bärga och paradbeslå de segel som skulle beslås, märsarna och underseglen fick hänga "på tork" uppgigade i vackra bukter.

När solen gick ned ankrade vi alldeles utanför Fremantle, vid Leyton Beach. Nu skulle vi synas från land. På kvällen gick vi gemensamt igenom morgondagens program så att alla visste vad de skulle göra. Lördag började med en ovanligt vacker soluppgång. Det var lite moln på himlen som solen fick leta sig upp igenom. En frisk ostlig bris gjorde att vi kunde glömma att ha några segel uppe  under infarten. Efter att ha lättat ankar och tagit lots radade vi upp oss: först den lilla flodsprutan, sedan Leeuwin, därefter vi och sist den stora flodsprutan. Runt om oss snurrade ett femtiotal småbåtar som vinkade och hurrade. Tvärs vår förtöjningsplats, där alla stod och väntade, sköt vi av vår åtta skotts salut så det ekade mellan hamnskjulen och de stora fartygen vid kajen. Efter att ha svängt runt i inre delen av bassängen förtöjde vi med babordssidan till kaj under det att militärorkestern spelade. Besättningen hissade ett stagsegel och sjöng shantien "We are  bound for South Australia" vilket gick hem.

Till tonerna av "China Moon" klättrade sedan några upp i riggen och släppte ut band. Först de Svenska färgerna (där vi kommer från), sedan Australien (där vi är) och sist Kinas (dit vi skall). Tal hölls och gåvor utbyttes. Först och främst blev vi välkomnade av ursprungsbefolkningen, som även dansade sina rituella danser för oss. Som svar hade vi en Samisk representant med oss, Lisa Påve, som överräckte Samiska svarsgåvor. När allt "Pomp and circumstance" var avklarat så öppnade vi fartyget för intresserade besökare, vilket var ca 900 denna första dag i Australien. Även på söndagen drog vi intresserade från hemmets vrå, eller beachen eller vad det nu är  som man sysslar med här nere så här års. Det är ju senhöst här men man kan nog inte jämföra vårat novemberväder med det här. 2200 besökare hade vi denna första söndag, får se om det blir mer nästa!

Peter Kaaling
Kapten