Tisdagen hade vi "Open Ship" hela dagen, först skolbarn på morgonen, sedan allmänheten på eftermiddagen. Min dag gick mest åt till förberedelser inför ankomsten av nästa volontärgrupp. På kvällen hade Ambassaden stor bjudning ombord, ca 180 gäster. Ambassadör Karin passade på att dela ut medaljer till vår konsul, Bruce Morgan och hans mångåriga medhjälpare Patricia Donatti, som han, tillsammans med konsuluppdraget, ärvt av sin far. Under tiden hade operasångerskan Katarina Fallholm klättrat upp halvvägs i kryssmastvanten (efter instruktioner från båtsman Jens) och lät sin ljuva stämma sväva över fartyget.

Onsdagen var fyllt av smärta och tårar! Efter noggrann passkontroll, genomsökande av bagaget av först tull sedan karantän, släpptes våra "utnötta" volontärer iland. De flesta för att ta flyget hem till vardagen, några tänker stanna här några veckor för att uppleva landet. Två hade vi Shanghajat för att följa med även på nästa etapp. Det kändes att skiljas från alla vänner man fått efter en så lång och spännande etapp. Den unika upplevelse vi haft tillsammans svetsar samman oss för all framtid. "Rookisarna" dröjde några timmar med sin entré, men vi lyckades stuva ombord dem, ge dem de första grundläggande instruktionerna och få iväg dem till middag innan kvällens gäster anlände. Det var handelskammarens tur denna kväll.

Torsdagen var det skolbarn på förmiddagen och Open Ship på eftermiddagen. Då var vi hos borgmästaren med styrbordsvakten och inmundigade "Afternoon Thea". På kvällen landade SAS på däck och tanken dök upp att detta måste vara 1700- talets Jumbojet!

Fredagen var, efter skolbarna, helt Atlas Copcos. De flesta av oss var emellertid med Neville Collard på en expedition till utkanten av stan där det fanns en park som var dedikerad åt Aboriginerna. Där lärde Neville oss att kasta bumerang med skiftande resultat! En del gick åt höger, en del åt vänster och några rakt fram. Ingen kom dock tillbaka! Utmattade av detta återhämtade vi krafterna med grillspett på kängurukött.  Aboriginerna har stor kunskap om naturen och Neville tog oss runt på en tur i skogen bredvid där han visade på olika växter och deras användning. Inga-Lill utnyttjade genast de nya kunskaperna och la om en sårig tå med röd kåda och löv. Skall bli intressant att se om han får behålla tån eller inte.... Museet hade bett mig att visa bilder och berätta om resan, vilket jag i ett svagt ögonblick hade sagt ja till. Trots fullt hus lyckades  jag hålla mig  på benen hela föreställningen. Jag tror att folk hörde i alla fall en del av vad jag sade, för många kom fram efteråt och pratade om saker jag sagt. Det är trevligt att komma i kontakt med så många intresserade människor. Eftersom man byggt två liknande fartyg här, Endeavour och Deufkin, är många mycket initierade och kunniga, vilket gör det ännu trevligare. Jag kom åter till skeppet samtidigt som man bjöd på underhållning i form av två kvinnliga akrobater. Vitklädda och hängande i ett vitt tygstycke från varsin rånock utförde de de mest halsbrytande konster. I vissa moment såg de ut som flygande änglar. När de var färdiga klättrade de upp på rået och jag tänkte att när de kommer ner är de nog inte så vita längre, med all den tjära vi har där uppe! Det löste de elegant genom att helt enkelt klä om på rånocken. Bara det var en föreställning!

Som tack för föredraget fick jag en specialguidad visning på museets ubåt på lördagsmorgonen. Om det var ett fint sätt att säga att jag tagit mig vatten över huvudet kan man ju spekulera över. Förutom Open Ship hela dagen, fick vi också besök av turistministern. Eftersom vi besökt Mark Mcgowen som turistminister i november, väntade jag mig att det han som skulle komma så jag blev överraskad när det var en "sheila" (dam) istället, Sheila Mchayle. Mark hade hunnit byta portofolio till miljöminister under tiden. Det gäller att hänga med i svängarna. Mark besökte oss istället på söndag förmiddag med sin familj. Ett par busiga småpojkar som sprang bort hela tiden. Jag riktigt såg mina egna pojkar i den åldern! Dessförinnan var Svenska klubben här på lördagskvällen. Barnen sjöng sin specialkomponerade "Götherborgsvisa" (melodi Albertina). De vuxna sjöng Carmencita och andra "Svenska" visor. En mysig kväll i blågult tecken.

Söndagen hade vi gudstjänst ombord. Den Svenske prästen Peter Hellgren med fru, hade rest hit från Melbourne för detta och för att välsigna oss vid avfärden. Peter har nog det största pastoratet i världen, hela Australien och Nya Zeeland! Vi hade väntat oss ca 40 pers, över hundra kom. Som tur var hade Inga-Lill kokat mycket kaffe, för kyrkkaffe måste man ha hade Karin bestämt. Hon bjöd på bullarna. Peter berättade att det var på dagen 150 år sedan en svensk gudstjänst hölls i Australien. Efteråt var det Open Ship och på kvällen hade besättningen bjudit in alla som hjälper oss dessa dagarna, Leeuwin volontärerna etc. En fest med mycket dans och skratt. Lite gåvor till vissa utvalda delade vi givetvis ut. Ett trevligt slut på en trevlig vecka.

Peter Kaaling
Kapten