Onsdagen bjöd också på en förtrollad kväll. Solen hade just gått ner bland några uppsprickande moln. Man såg de oranga molnkanterna på den ljusblå himmelen. Rakt upp tittar en halvmåne fram genom dimmolnen. Seglen tornar upp sig i en hög, orange stack.

Vi glider fram  i tre knop. Då börjar någon spela en stilla melodi på munspel.......
Frågan var: skall vi komma fram på lördag eller söndag. Prognoserna sa avtagande vind, men av någon anledning fortsatte det att blåsa så vi gjorde 5-6 knop i medelfart.
Agenten, som inte är van vid segelfartyg, vill att vi bestämmer oss när vi vill ha lots. Klockan 1000 på söndag får det bli! Det skall vi med säkerhet klara.

Lördag, solens skiner för första gången på länge hela dagen, det luktar land. Vinden vrider sig mer och mer mot syd och skall gå över till sydost. Vi står på rakt in mot land för att klara sista biten. Halsar över ett par gånger. Det finns ett område med lobsterodlingar som ligger i vår väg. De tvingar oss att falla av och tappa den fina höjden vi kämpat oss till. Som genom ett under vrider vinden tillbaka mot syd så vi sträcker hela vägen in mot ankarplatsen norr om Rottnest Island där vi tänkt lägga oss över natten.

Klockan 1715 siktas fyren på Rottnest för första gången och vi forsar på, skarpt brassade för bidevind. Solen går ner och vi börjar se ljusen från Fremantle på himmelen.
Strax före åtta är vi tvärs fyren, alltså inomskärs. DÅ minskar farten plötsligt ner till 3,5 knop och vi kan  inte längre hålla upp mot ankarplatsen. Vi har kommit  in på grundare vatten och därmed andra strömmar, inte så gynnsamma som tidigare.

När vi är ett par mil snett ovanför den tilltänkta (och av trafikkontrollen godkända) ankarplatsen kallar vi alle man på däck och bärgar seglen. Det vimlar av folk på däck. Alla är villiga att hjälpa till. Bärgning och beslagning går på ett nafs. Prydligt blir det också. Månskäran sprider ett trolskt ljus över scenen. Ljustrålen från fyren sveper förbi var 6:e sekund.

Maskinerna går igång för första gången sedan vi lämnade Port Elisabeth. Fyrtiotvå dagar har de varit tysta. Av 1014 timmar sedan vi lämnade kaj har de bara gått 5,5 timmar. Tre vid avgång, 1,5 nu. Det trodde jag inte ens själv när jag kaxigt lördagen den 25 mars sa:

"Vi har nu stoppat maskinerna och tänker inte starta dem igen förrän vi ser Australien!"

Hur lätt hade jag inte kunnat få det stoppat i halsen!

Emellertid, vi har SEGLAT 5054 distansminuter över ett av världens mest illa beryktade vatten, the Roaring Fourties. Det är första gången på tvåhundra år som en Svensk Ostindiefarare har gjort det, och kanske den sista för länge.

Besättningen har med bara muskelkraft och gott humör drivit fartyget framåt hela vägen.

Känslan av att ha fått vara med om detta är enorm. Man kan inte fatta att det är sant!
 
Hursomhelst, alla sov gott denna natt. Utan att behöva riskera att trilla ur kojen.

Klockan åtta söndag morgon lättade vi ankar och stävade in mot lotsplatsen.

En liten generalrepetiton på kommande fredags program blev det. En Ubåt av Kockum klassen körde förbi oss och när vi närmade oss lotsplatsen kom Leeuwin ut för fulla segel och gjorde en  lov runt oss under ömsesidigt hurrande.

Vi var på lotsplatsen klockan 1000, men inte lotsen. Han kom dock om tio minuter, så det var OK. Vi skulle ta oss genom en smal muddrad farled ner till Cockburn Sound (Philip, vår Engelske segelmakare, påpekade för mig att det uttalas "koobörn". Uttalar man det som man tror kan det ge upphov till missförstånd!)

Vinden var först frisk ostlig, men dog ut på eftermiddagen när vi ankrat några kabelländer utanför en öde sandstrand, innanför Garden Island som är militärt område. Här skall vi "gömma" oss några dagar. Verkar vara idealiskt för det. Några småbåtar kör runt oss, ivrigt spanande uppåt så det knakar i nackarna.

Stuart´s (en av våra Aussies) bror kom ut med en låda färsk frukt! Aldrig förr har väl ett äpple eller apelsin ätits med så stor andakt.

Peter Kaaling
Kapten